När jag vaknade så började jag med att dra undan gardinerna, titta ut genom förnstret och ser solen.
-Ja, den går upp för oss två idag med.
Livet har kännts så konstigt på sista tiden, så upp och ner. Men jag känner att jag börjar skymta ljuset. Det är inte långt bort, det är bara det att jag är rädd att se det.
Martin är mitt ljus, mina vänner är mitt ljus. Men jag är för rädd att släppa er in på mitt liv. Rädd för att ni ska se vem jag egentligen är.
Mycket av min tid går ut på att bygga en mur runt migsjälv. En mur som gör att ni bara se de delar av mig som jag vill att ni ska se.
Igår eftermiddag vara hemsk. Vi bråkade, jag gick och du stannade. En massa gråt den eftermiddagen om en skitsak. Jag vet bättre men jag fattar ändå inte varför det alltid blir såhär?
Vad gör jag för fel?
Vad är det ordspråket säger?
Älska mig mest när jag förtjänar det minst.
Jag behöver er vid min sida, även om jag inte förjänar det.
Kanske inte idag, imon eller om en vecka eller år kommer jag visa min kärlek fullt ut, men en dag så kommer ni att se…
